Tyg- och jeansproduktionen - Så påverkas de i fabrikerna

Efter att bomullen är plockad finns fortfarande kemikalierna och de giftiga ämnena kvar i bomullen. Dessa ämnen frigörs när man väl behandlar bomullen.
Dessutom tillsätter man fler kemikalier när man skapar tygerna. Man använder ämnen som är cancerframkallande och ämnen som framkallar allergier.
Blekta, slitna och färgade jeans kräver mer kemikalier än andra jeans.

I fabrikerna är det ofta dålig belysning, dålig ventilation, blockerade nödutgångar och dålig skyddsutrustning. Dessutom fylls luften med fibrer som inte syns för ögat. Dessa fibrer är skadliga att andas in.

Arbetsdagarna är långa. Ibland jobbar de 80 timmar per vecka och det är dubbelt så lång arbetsvecka som vi har här i Sverige. Anledningen till detta kan vara att fabrikerna inte vet när eller av vem de får en beställning nästa gång. Så om de får en beställning från ett företag så tackar de ja, även om beställningen är alldeles för stor för fabriken att klara av. Detta gör att arbetarna måste acceptera att jobba mycket längre.

Så här säger en 21-årig indonesisk arbetare: ”I juni och juli 2003 arbetade vi på min sömnadsavdelning från klockan sju på morgonen till klockan fyra morgonen därpå (21 timmar), på grund av en stor order från Reebok. Vi fick gå hem i omkring sju timmar, men var tvungna att vara tillbaka på fabriken klockan 11 på morgonen, för att arbeta till 10 på kvällen (11 timmar).” (http://renaklader.org/industrin/arbetstid)

Barnarbete förekommer i fabrikerna, men det är inte lika vanligt längre.
Arbetarna får inte heller gå på toaletten när som helst.

80 % av arbetarna på fabriken är kvinnor mellan 18 och 30 år och dessa blir ofta sexuellt trakasserade.

På en indonesisk fabrik, som producerar för Fila, Puma, Lotto, Nike, Adidas och ASICS, talade arbetare om att:
”Söta flickor på fabriken blir alltid trakasserade av de manliga arbetsledarna. De lägger an på flickorna, ropar in dem på sina kontor, viskar i örat på dem, lägger armen runt midjan, tar dem om armarna, halsen, skinkorna och brösten, mutar flickorna med pengar och hotar dem med sparken om de inte får ha sex med dem.” (http://renaklader.org/industrin/sexuella-trakasserier)

Arbetarna vet inte hur de ska göra för att göra en anmälan för att de har blivit behandlande fel och dessutom så vet de inte vad de har för rättigheter, så de kanske inte ens förstår att de har blivit behandlade fel.

Arbetarna får i vissa länder inte starta fackföreningar eller gå med i dem. I Kina till exempel där många av våra jeans kommer ifrån får de inte starta egna fackföreningar och det finns bara en fackförening som de får gå med i och den är kontrollerad av staten.

Det finns kontroller på en del fabriker, men i många fall är de slarviga. (Undersökningarna är från Pakistan, Kina, Indonesien, Kenya, Marocko, Bangladesh, Rumänien och Indien.)
Och ibland när arbetarna intervjuas är deras chef med och då vågar de inte säga sanningen.

Så här säger en indisk arbetare som arbetar i en fabrik:
”Vi får alltid semester så fort etiska kontrollanter kommer till fabriken”
(http://renaklader.org/industrin/fabrikskontroller)

Källor:
http://www.wwf.se/source.php/1120565/Bomullsrapport.pdf
http://renaklader.org/
Film: Vet hut! : onda jeans

Bild:
Egen bild
Google.se



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0