Vi som köper jeansen påverkas inte så mycket utav alla dessa kemikalier som används när man producerar dem.

Azofärger är färgämnen som används för att färga våra jeans.
Vissa azofärger är farliga eftersom de kan brytas ned av kroppen och bilda ämnet arylamin som är cancerframkallande och allergiframkallande. Denna sorts azofärg är förbjuden inom EU och borde därför inte finnas i våra jeans. De har dock hittats en gång under år 2007 och en gång under år 2009 (se diagrammet nedan).



Metallnitarna och knappen som sitter fast på våra jeans kan vara av nickel. Om man har hudkontakt med nickel under en lång period kan man få nickelallergi. Allergin gör att man får utslag även om man bara under kortare perioder har hudkontakt med nickel. Det kan också göra att man får allergiska reaktioner av viss mat som innehåller nickel.


Källor:
http://www.kemi.se/Documents/Publikationer/Trycksaker/Tillsyn/Tillsyn4_10_Rapex.pdf
http://www.kemi.se/Kemikalier-i-klader-och-andra-textilier

Efter att bomullen är plockad finns fortfarande kemikalierna och de giftiga ämnena kvar i bomullen. Dessa ämnen frigörs när man väl behandlar bomullen.
Dessutom tillsätter man fler kemikalier när man skapar tygerna. Man använder ämnen som är cancerframkallande och ämnen som framkallar allergier.
Blekta, slitna och färgade jeans kräver mer kemikalier än andra jeans.

I fabrikerna är det ofta dålig belysning, dålig ventilation, blockerade nödutgångar och dålig skyddsutrustning. Dessutom fylls luften med fibrer som inte syns för ögat. Dessa fibrer är skadliga att andas in.

Arbetsdagarna är långa. Ibland jobbar de 80 timmar per vecka och det är dubbelt så lång arbetsvecka som vi har här i Sverige. Anledningen till detta kan vara att fabrikerna inte vet när eller av vem de får en beställning nästa gång. Så om de får en beställning från ett företag så tackar de ja, även om beställningen är alldeles för stor för fabriken att klara av. Detta gör att arbetarna måste acceptera att jobba mycket längre.

Så här säger en 21-årig indonesisk arbetare: ”I juni och juli 2003 arbetade vi på min sömnadsavdelning från klockan sju på morgonen till klockan fyra morgonen därpå (21 timmar), på grund av en stor order från Reebok. Vi fick gå hem i omkring sju timmar, men var tvungna att vara tillbaka på fabriken klockan 11 på morgonen, för att arbeta till 10 på kvällen (11 timmar).” (http://renaklader.org/industrin/arbetstid)

Barnarbete förekommer i fabrikerna, men det är inte lika vanligt längre.
Arbetarna får inte heller gå på toaletten när som helst.

80 % av arbetarna på fabriken är kvinnor mellan 18 och 30 år och dessa blir ofta sexuellt trakasserade.

På en indonesisk fabrik, som producerar för Fila, Puma, Lotto, Nike, Adidas och ASICS, talade arbetare om att:
”Söta flickor på fabriken blir alltid trakasserade av de manliga arbetsledarna. De lägger an på flickorna, ropar in dem på sina kontor, viskar i örat på dem, lägger armen runt midjan, tar dem om armarna, halsen, skinkorna och brösten, mutar flickorna med pengar och hotar dem med sparken om de inte får ha sex med dem.” (http://renaklader.org/industrin/sexuella-trakasserier)

Arbetarna vet inte hur de ska göra för att göra en anmälan för att de har blivit behandlande fel och dessutom så vet de inte vad de har för rättigheter, så de kanske inte ens förstår att de har blivit behandlade fel.

Arbetarna får i vissa länder inte starta fackföreningar eller gå med i dem. I Kina till exempel där många av våra jeans kommer ifrån får de inte starta egna fackföreningar och det finns bara en fackförening som de får gå med i och den är kontrollerad av staten.

Det finns kontroller på en del fabriker, men i många fall är de slarviga. (Undersökningarna är från Pakistan, Kina, Indonesien, Kenya, Marocko, Bangladesh, Rumänien och Indien.)
Och ibland när arbetarna intervjuas är deras chef med och då vågar de inte säga sanningen.

Så här säger en indisk arbetare som arbetar i en fabrik:
”Vi får alltid semester så fort etiska kontrollanter kommer till fabriken”
(http://renaklader.org/industrin/fabrikskontroller)

Källor:
http://www.wwf.se/source.php/1120565/Bomullsrapport.pdf
http://renaklader.org/
Film: Vet hut! : onda jeans

Bild:
Egen bild
Google.se

Bomull är den mest vattenkrävande plantan. För att producera ett kilo bomull behövs 29 000 liter vatten.
Det vatten som används till bomullsplantan är sötvatten och eftersom bomull produceras i länder som har brist på vatten så tar bomullen upp mycket av landets sötvatten.



Behov av kemikalier
För att producera 1 kilo bomull behövs ungefär 1 kilo kemikalier.
Dessa kemikalier spolas sedan ut i vattnet och förgiftar vattnet så att lokalbefolkningen blir tvungna att köpa rent dricksvatten.
Besprutningsmedlen orsakar också många andra problem för bomullsbönderna. Bönderna blir förgiftade av kemikalierna, de…
  - får huvudvärk
  - blir illamående
  - får diarré
  - svimmar
  - får svåra allergier
  - får utslag
  - blir yra och trötta

Varje år förgiftas 3 miljoner människor av kemikalierna och 22 000 personer dör.
I Indien är det många bomullsbönder som tar självmord på grund av att de måste använda så mycket gifter och kemikalier och de orkar inte med alla symptomer som de får av gifterna och den ekonomiska skulden de har.


Källor:
http://www.wwf.se/vrt-arbete/vtmarkerstvatten/vattenfotavtryck/1128210-bomull-1a-sida
http://www.wwf.se/source.php/1120565/Bomullsrapport.pdf
Film: Vet hut! : onda jeans

Bild:
Google.se